Det finns en rad olika myter om jaktlabrador, både bland icke hundägare men faktiskt även bland människor som äger hund. Jag tar upp några här och svar på hur det faktiskt förhåller sig.

  1. Myt: Det är svårt att få pli på en jaktlabrador. Det är svårt att hålla tillbaka jaktlusten, den bara drar iväg och lyder inte.

    Sanning: Det är precis tvärtom. En jaktlabrador är framavlad med ”will-to-please”, att vara följsam och signalkänslig. Jaktlusten finns så att det räcker och blir över men en jaktlabradors signum är viljan att vara till lags. Det hänger förstås också väldigt mycket på föraren. En hundförare som struntar i lydnaden kan få vilken hund som helst olydig.

  2. Myt: Man kan inte ha en jaktlabrador om man inte jagar.

    Sanning: Du kan visst ha en jaktlabbe men tänkt på att det är en jakthund du köper. Det finns INGET, och då menar jag verkligen INGET som ens kommer i närheten möjligheten att få jaga för en jakthund. Däremot kan jaktlabben naturligtvis få ett bra liv utan att jaga MEN med aktivitet i vardagen. Den vill jobba. Får den inte göra det mår den inte bra. Men tanken med våra jaktlabbar är förstås att de ska få jaga.

  3. Myt: En jaktlabrador ”förspringer” sig och använder aldrig näsan. De fungerar därmed sämre under sök.

    Sanning: En jaktlabrador är snabb, mycket snabb. En ung och oerfaren hund kan ”överspringa”. Det är upp till föraren, god träning och erfarenhet som gör att hunden i sinom tid förstår hur den ska använda all sin kapacitet på rätt sätt.
    Det är däremot oerhört viktigt att hundens anatomi klarar de strapatser en jakt innebär. Täta, tuffa vassar, igenvuxna vatten, staket, svår terräng, allt detta måste en apporterande hund klara för att fungera under jakt. Är den för tjock och långsam funkar den inte tillräckligt effektivt. Det kan till och med vara förenat med livsfara för sistnämnda typ att utsättas för vissa situationer, exempelvis när det handlar att ta sig fram i och upp från svåra vatten.