Först lite historia

Labradoren fanns troligen på Labradorhalvön redan på 1700-talet. Den kallades ”den lilla newfoundlandhunden” vilket också föranleder teorin att de kommit från Newfoundland.
Den beskrivs som ”i allmänhet svart, inte större än en pointer, tunna ben, kort strävt hår, bär inte sin svans så högt som den större hunden, är en mycket snabb löpare, simmare och fighter”.

Fiskarna på Labrador förstod vilken tillgång de hade i den lilla hunden. Den var en duktig fågelapportör och användes också som draghund.

På Newfoundland kallades labradoren för ”shortcoated S:t Johns dog” efter sin hamnstad. Hundar togs över till England där de tycktes om av markägare som ville ha jakthundar. I England döptes den om till Labrador. De engelska uppfödarna korsade in curly- och flatcoated retriever och senare också setter och pointer. Labradoren godkändes som ras 1903 i England.

De första labradorerna kom till Sverige i slutet av 1800-talet. Dock dröjde det ända till en bit in i 1930-talet som uppfödningen började på allvar. På 1970-talet i det närmaste exploderade rasen i antal.

Uppdelningen

Och någonstans på vägen därefter började rasen att ”dela upp sig”, en jaktvariant för jägarna, en utställningsvariant för sällskapshundmänniskorna och en mittemellanvariant för dem som trodde att man kunde göra både och.

Själv tycker jag att ”mittemellan” inte är riktigt bra på vare sig det ena eller andra. Medelmåtta rakt över men förstås med vissa undantag. Tyvärr, för hade ju varit det optimala, att jaktegenskaperna hängde ihop med utställningsdomarnas sätt att tolka rasstandarden. Men så är det inte.

Som jägare anser jag att dagens utställningslabradorer är på tok för feta. Vad hände med ”en mycket snabb löpare, simmare och fighter”? (Se ovan) Rasstandarden har övertolkats och skapat extremer i utställningsvärlden. Åtminstone i Sverige.

Det har lett till att utställning inte är något som jägarna är intresserade av över huvud taget. Vi måste ha en hund som fungerar under jakt och dagens utställningslabbar fungerar inte tillnärmelsevis så bra under jakt som en jaktlabrador. Om de under sitt liv över huvud taget kommer i närheten av en jakt. Så är det bara och det är inget att hymla om.

Jaktegenskaperna styr

Det här gör tyvärr också att en jaktlabradorägare oftast icke göre sig besvär med att delta på en utställning med sin hund eftersom jaktlabradorens, för jakten, mer anpassade kropp inte alls stämmer in med hur många av dagens utställningsdomare tolkar rasstandarden.

Det gör också att utseendet på jaktlabradorerna trots jaktligt anpassad anatomi kanske inte är riktigt enhetligt, åtminstone inte när det gäller ögonfärg, storlek, huvudbredd och övriga detaljer som inte direkt inverkar på dess förmåga som jakthund.

En klick jägare har fortsatt att avla på jaktegenskaperna och vi har idag ett bra jaktligt avelsurval i Sverige. Jägarna har också koll på varandras hundar även över gränserna och det är väl framför allt tillsammans med England som samarbetet idag spirar

Men den jägare som önskar en genomvänlig jaktkamrat med total jaktlust, gedigen apportinstinkt, massor av energi, will-to-please och en harmonisk familjemedlem, den jägaren bör välja en jaktlabrador.

Så här ska en labrador arbeta:

Labradorens huvudsakliga uppgift är att vid fågel- och småviltjakt arbeta efter skott, då främst som apportör. Stor arbetslust, styrka och spänst i kombination med god följsamhet gör den väl lämpad för sina arbetsuppgifter.

Helhetsintryck:

Labradoren är starkt byggd, kompakt, mycket rörlig, har bred skalle, bred och djup bröstkorg, brett och starkt ländparti och bakställ. Labradoren är mycket rörlig, har utmärkt luktsinne, är en god apportör och har passion för vatten.

Uppförande/karraktär:

Rasen är intelligent och följsam med en stark vilja att vara till lags. Labben är godmodig, entusiastisk och vänlig utan spår av aggressivitet eller blyghet. Labben är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare.