Myter om jaktlabrador
Det finns en rad olika myter om jaktlabrador, både bland icke hundägare men faktiskt även bland människor som äger hund. Jag tar upp några här och svar på hur det faktiskt förhåller sig.
-
Myt: Det är svårt att få pli på en jaktlabrador. Det är svårt att hålla tillbaka jaktlusten, den bara drar iväg och lyder inte.
Sanning: Det är precis tvärtom. En jaktlabrador är framavlad med ”will-to-please”, att vara följsam och signalkänslig. Jaktlusten finns så att det räcker och blir över men en jaktlabradors signum är viljan att vara till lags. Det hänger förstås också väldigt mycket på föraren. En hundförare som struntar i lydnaden kan få vilken hund som helst olydig.
-
Myt: Man kan inte ha en jaktlabrador om man inte jagar.
Sanning: Du kan visst ha en jaktlabbe men tänkt på att det är en jakthund du köper. Det finns INGET, och då menar jag verkligen INGET som ens kommer i närheten möjligheten att få jaga för en jakthund. Däremot kan jaktlabben naturligtvis få ett bra liv utan att jaga MEN med aktivitet i vardagen. Den vill jobba. Får den inte göra det mår den inte bra. Men tanken med våra jaktlabbar är förstås att de ska få jaga.
-
Myt: En jaktlabrador ”förspringer” sig och använder aldrig näsan. De fungerar därmed sämre under sök.
Sanning: En jaktlabrador är snabb, mycket snabb. En ung och oerfaren hund kan ”överspringa”. Det är upp till föraren, god träning och erfarenhet som gör att hunden i sinom tid förstår hur den ska använda all sin kapacitet på rätt sätt.
Det är däremot oerhört viktigt att hundens anatomi klarar de strapatser en jakt innebär. Täta, tuffa vassar, igenvuxna vatten, staket, svår terräng, allt detta måste en apporterande hund klara för att fungera under jakt. Är den för tjock och långsam funkar den inte tillräckligt effektivt. Det kan till och med vara förenat med livsfara för sistnämnda typ att utsättas för vissa situationer, exempelvis när det handlar att ta sig fram i och upp från svåra vatten.
Eftersök på fågel – mer än bara en gräsand
Nu är jakten igång. Här hemma ligger alla sex hundarna som bombade efter ett antal andjakter. Under premiärdagarna var vi alla, även hundarna, lite ringrostigt röriga men efter några gånger börjar den där underbara känslan man kan få när man jagar tillsammans med sin hund, att dyka upp.
Den känslan tror jag inte att man kan få med någon hund i hela världen om man inte jagar med den. Jag har ett minne från vår senaste jakt som sitter på en liten fin plats i jägarhjärtat, bland många andra liknande.
Igår apporterade vi åt ett antal skyttar under en andjakt och sista av fyra såter var i en sjö. Under jakten skadsköts en and som simmade in i vassen. En annan and flög långt och slog ned någonstans i skogen. Efter att såten jagats klart rodde jag tillsammans med vännen Åsa och labradoren Lira samt mina egna hundpojkar, labradoren Argo, springern Zacko och kaliber20-bössan bort till den delen av sjön där änderna försvunnit.
Åsa hoppar i land någonstans i skogen där vi tror att anden försvann. En nål i en höstack. Jag ror vidare med mina hundar.
Eftersök på fågel är ofta ett smutsigt jobb.
Vassen är tät, sjön är nästan helt igenväxt men båda hundarna är ivriga att hoppa i och börja leta. Redan där blir jag rätt ödmjuk inför den kapacitet en hund har. Det här är bara en sak som jag inte hade klarat utan dem.
Det blåser. Jag försöker hålla båten på rätt ställe. Hundarna får själva bestämma när de vill komma upp i båten och vila. Ibland kommer de upp, vilar en stund och hoppar sen i igen. Arbetet är tungt och de måste själva känna efter.
Men vi hittar inte anden. Jag fortsätter åt det håll jag tror att den har simmat. Medvinden gör det svårare för hundarna. Vass efter vass söks igenom och jag börjar misströsta. Simmade anden åt andra hållet? Hundarna kommer upp i båten och vi funderar alla tre. Spanar. Hundarna tittar på mig. Vad ska vi göra nu?
Åsa tjoar på radion. Lira har hittat den andra anden i skogen. Braa!
Så ser jag den. Bara lite av huvudet och kroppen syns ovanför ytan. Men skotthållet är för långt. Jag måste närmare. Ror. Anden dyker och är borta. Väntar. Plopp, den kommer upp men för långt bort igen. Jag tar årorna och ror några årtag för kung och fosterland, tar bössan och skjuter samtidigt som anden dyker igen.
Hundarna hoppar i och simmar efter. Men den är borta. De snurrar och snurrar i vassen. Letar och letar. Till slut vill de komma upp i båten. Då ser ja
Att eftersöka en gräsand i vass kräver sin hund. Foto: Madeleine Lewander
g den igen. Den hämtar luft och dyker. Jag väntar med bössan redo men ser den inte mer. Till slut ror jag bort till exakt det ställe där jag såg den och skickar i hundarna.
De letar envist vidare. Tiden går och jag börjar misströsta igen. Springern Zacko ger till slut upp och vill komma upp i båten. Argo ser jag inte till. Jag kallar inte in honom utan sitter i båten och väntar. Hundarna har apporterat hela dagen idag, igår och dagen före det och är trötta, stukade. Jag undrar hur mycket mer de orkar idag.
Väntar.
Så ser jag Argo komma i vasskanten. Med anden!!
Jag hjälper honom upp i båten, får den i handen och sen sitter vi bara där och ser nöjda på varandra. Vi hämtar en lika leende Åsa med Lira och deras and från skogen. Så ror vi sakta tillbaka.
Känslan är ursprunglig. Ren. Trots att det ”bara” är en gräsand vi har jagat. För själva jaktögonblicket handlar inte om storleken på det man jagar, inte om trofén och inte om köttet.
Jag upplever samma känsla när min wachtel driver ett rådjur eller när min vorsteh står för en rapphöna. Och jag tror inte att jag är ensam om den, känslan.
När jag jagar med min hund handlar det om vår gemensamma upplevelse, respekten för viltet och ingenting annat. Vi har jagat tillsammans. Bytet är inne. Det är allt som räknas. Resten är bonus.